Det var stor glädje över biljetterna som skulle ta mig till mitt första stora mästerskap där vi skulle få heja fram Sverige. Som jag önskat att få åka på ett EM eller VM i fotboll, och äntligen satt jag nu med biljetten i handen. Dessutom skulle det visa sig bli det sista mästerskapet med Zlatan i den blågula dräkten. Vi skulle se Sveriges inledningsmatch mot Irland på måndagen. När dagen för resan till Paris närmade sig så skall jag ärligt säga att det inte var enbart positiva känslor jag hade inför detta EM. Nej det var väldigt blandade känslor jag hade och ett tag funderade jag allvarligt på att inte åka. Allt som händer i omvärlden hade nästlat sig in i min resgalna hjärna och rumsterat om vett och sans, nyfikenhet, trygghet till en ända röra och jag visste varken ut eller in. Men iväg kom jag, och vilken fantastisk upplevelse Paris bjöd på!! Att detta jagande efter en boll kan ge så mycket känslor hos oss människor är svårt att begripa, inte bara positiva känslor naturligtvis som exempelvis händelserna i Marseille. Men jag kommer länge att minnas glädjen och gemenskapen som fanns där och då på gatorna i Paris. "Viva La Suede"!!! hördes i var fransmans mun, "Good Luck On Monday", och ett handslag från Irländarna och för att inte tala om Irländarnas sång och dans på gatorna långt in på småtimmarna. Gatorna var fyllda av grönt och gult över hela staden och det kokade av glädje och spänd förväntan.
Så var det då äntligen dags för Sveriges inledningsmatch och vi började dagen med att efter frukost ta oss gulklädda ut på stan för att försöka sammanstråla med fler svenska fans. Det visade sig att samlingspunkten för dagen var den stora parken vid Louvren och vi började vår promenad däråt. Det blev några vätskestopp och lunch på vägen. Sedan begav vi oss mot parken med ett hav av gulblåa fans så långt ögat nådde.